Fortfarande jobbigt att sluta tänka, tänka på dig.
Shit slösade bort allt på två sekunder, de minnena vi hade på så kort tid kommer alltid vara i mina tankar.
Att nu efter ett halvår fortfarande tänka och känna samma sak, försökt gå vidare med andra men har inte känt alls så som jag kände med dig. Sätter så höga krav hur jag vill att de ska vara, driver de rent sagt dem till vansinne bara för jag har krav som är precis som du.
Det du sa till mig om ödet gav mig en riktig jävla klump i magen så jag inte fick fram ett ord, visste inte om jag skulle se glad ut eller tänka på den skit jag utsatte dig för.
Jag var så jävla osäker i mig själv och vi litade inte fullt ut på varandra och de satte skada genom att vi började bråka otroligt mycket över bara skit saker, sånt som vi fattar att fyfan vad löjliga vi var.

Att försöka sudda ut dig är som att sudda ut solen, visst den lyser inte alltid på oss men den finns alltid där och kommer alltid göra. Annars skulle vi inte kunna leva och jag vet att jag inte kan leva utan dig.
Visst jag nöjer mig med att ha dig som en vän men hoppas att det kan bli mer än det för jag vet att det finns något i mellan oss även om vi inte erkänner det direkt för varandra.

Saknar dig enormt.

Kände att jag behövde få skriva ut exakt som jag känner eftersom detta är som en dagbok å jag har kass handstil så blev det här. ni behöver inte läsa men men nu ska jag sova najt!